Nu är lilla gubben i himlen. Han blev så sjuk nu i helgen som var.
Han har vart sjuk många gånger innan, och vi har envist lyckats få honom bättre alla
gångerna. Den här gången gick det inte. Det går tyvärr inte att hålla på så hela hans liv.
Det plågar djuren mer än vad det hjälper. Vilket är den tråkiga verkligheten.
Saknar honom jättemycket. Men innerst inne vet jag att han har det mycket bättre nu.
Jag förklarade det för honom innan han somnade in.
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han nu springer på gröna ängar i Nangijala,
eller någon liknande plats.
Som sagt, jag vet att han inte plågas av sjukdomar som kommer och går, längre.
Livsfarligt att ta såna djur till sitt hjärta, men man gör ju det.
Det var ju jag som räddade honom från att bli övertrampad av sin mamma.
Det var jag som sprang till honom 4 gånger om dagen (nästan) för att ge honom
lite mjölk i taget. Eftersom han var så liten. Djur som är så speciella som Lilla
gubben var. Dom kan man inte undervika att fastna för.
Men skulle man sluta ta djuren till sitt hjärta, då skulle mitt jobb bli mycket tråkigare
och rent ut sagt... meningslöst. Så man kämpar och gör sitt bästa för dom små liven.
2 kommentarer:
Förstår din sorg och dina tankar att du inte vill ta något av djuren till ditt hjärta. Men som du så klokt säger att jobbet skulle bli meningslöst om man stängde ute känslorna. Jag tror också att den som har ett kärleksfullt hjärta - som du - inte kan stänga ute känslorna. Det går helt enkelt inte att sluta bry sig om. För det är ju det det handlar om - omtanke.
Kramar till dig!
näääää!!!
förstår hur det känns - är uppvuxen som bonddotter på en liten bondgård i fjällvärlden. Ibland bodde någon kalv i köket ett tag och mamma pysslade om dem...ja tänk vilket liv långt från det som är nu.
kram Gun
Skicka en kommentar